Tjugofyra timmar räcker inte…

.. jag vaknade upp med världen ångest över att jag skickat ett mess till Niclas… Klockan 10:30 ringer pappa o låter sådär läskigt duster i telefonen som han bara gör om det har hänt något allvarligt.. Han berättar att han o mamma e ute hos mormor o morfar.. mormor mår inte så bra o det är ganska allvarligt… som alltid när pappa ringer med sånna budskap börjar jag gråta o jag får knappt fram ett ljud.. han berättar att brorsan med familj ska åka ut dit o att dem har plats till mig om jag vill åka med… KLART SOM FAN JAG VILL ÅKA MED!!! Brister ut i storgråt efter samtalet för att sedan komma på mig själv med att Niclas har sån liten betydelse för mig att jag inte längre kan tänka på honom… Gråter en stund för att sedan ringa brorsan o tala om att jag åker med dem… det blir en evig väntan på att dem ska höra av sig.. Under tiden sitter jag o snackar me vänner på msn o jag får bara för mig att be om ursäkt till Niclas för gårdagens sms.. Han menar att det är inget o be om ursäkt för o inte ha ångest för heller… vi småsnackar lite om bland annat hans resa o jag får den där lugna känslan inom mig.. förstår inte att en människa kan ge mig sånt lugn.. men det kändes bara jävligt skönt att få snacka med honom.. snacka som om vi vore vilka vänner som helst.. Samtidigt så vet jag att mina känslor inte försvinner bara för att jag har bestämt mig för att göra motstånd mot min känslor.. Jag ska göra nåt jag aldrig gjort förut.. försöka att va vän med honom (som om vi aldirg varit nåt annat) istället för att ignorera honom.. Antingen så kommer jag bara att dra ut på lidandet eller så kommer mina känslor att svalna.. det är sånt som märks.. jag vet ju att han inte vill något mer än att va vän med mig så jag måste bara se till o acceptera det fullt ut… även med mina känslor.. Känslor går ju inte att styra över men jag ska göra ett försök att leda dem åt rätt håll.. Jag tycker ju fortfarande om honom så jävla mkt men ska det få förstöra min vänskap med våra gemensamma vänner?? NEJ!!! därför måste jag klara det här.. hur jobbigt det än kommer att bli..

För att komma tillbaka till mormor så var vi där igår, typ hela släkten var där.. kändes nästan som om det var avskedsdag.. alla var så ledsna det var ingen munter stämning direkt.. Visst blev hon sakta bättre under dagen men det är ändå hemskt att se henne ligga där utan att kunna ta hand om sig själv.. hon är så himla mager nu för tiden.. skinet hänger bara på henne..

Jag satt med brorsan lilla son i knät vid mormor igår.. det var en så märklig känsla att han honom där.. nyfödd och mormor som är närmare döden än någonsin.. Han som så oförstående höll på mormors hand precis som om hon va vem som helst… en människa som han bara var tvungen att undersöka på sitt sätt.. Ett möte som e för svårt för att kunna beskriva i ord.. Den känslan var speciell…

Nu sitter jag här o väntar på att mamma ska höra av sig o berätta hur mormor mår idag.. hon hade iaf varit uppe o ätit frukost imorse så vi får väl hoppas att allt e bra med henne.. Det är jobbigt att se morfar så här orolig hela tiden.. igår hade han knappt sovit nånting för att han varit så orolig trots personalen som suttit o vakat över mormor på natten.. Tror inte att det går o förstå hur det känns att vara nära på att missta den person som man levt så nära under i stort sett hela ens liv. Det måsta vara hemskt…

Empa